Sju dagar på vackra Grytsbergs säteri, mitt i Sörmlands trummande hjärta.
Sju dagar, kondenserade till livets egen honung.
Från mellanmjölk till dulce de leche.
Jag - Kakan - kom just hem från Path of Love. Sju dagar med Talib & Shubhaa, som i decennier har utforskat konsten att vara människa tillsammans. Psykologi möter spiritualitet. Och människor får vara människor.
My kind of sugar cubes.
Vi svenskar har gjort en nationalsport av att klara oss själva. Vi ska prestera, vara rimliga, inte störa, inte behöva för mycket. Duktiga, disciplinerade och så bra på att hålla ihop att ingen märker vad det kostar oss. Vi pressar och pushar i hopp om att priset till slut är att få känna att vi duger. Och någonstans mellan effektiviteten, självständigheten och perfektionismen börjar vi förväxla kontroll med trygghet. Vi blir experter på att fungera. Och främlingar inför varandra.
Vi springer oss utmattade i vår längtan efter det vi hela tiden springer ifrån: kontakt.
Jag kom hem med en påminnelse om hur mycket intimitet vi går miste om när vi hellre analyserar våra känslor än känner dem. Hur vi står vända från varandra på livets gemensamma dansgolv, livrädda för att göra fel, vara för mycket eller visa hur febrilt vi längtar efter kontakt. Fysisk, emotionell, själslig. Att få mötas på riktigt. Att få vara hela människor tillsammans.
Tänk om en familj, en relation, eller ett community inte är en plats där respektive medlem ansar och trimmar och beskär sig själva för att passa in. Där respektive medlem istället är välkommen, uppskattad och hyllad när de kommer med hela sitt buskage. Vilt och taggigt och blomstrande och helt bedårande vackert. Där alla känner sig både fria och trygga, utan att behöva plöja halva sin trädgård för att få känna sig hemma.
Det är något bristande vackert med människor som kan mötas utan att någon tar över, backar undan eller genast börjar fippla med det som uppstår. Som inte låtsas vara oberörda, utan vågar blotta sin rädsla, sin osäkerhet, sin mänsklighet. Och står kvar. Råa, närvarande och modiga nog att inte fly in i förklaringar, distraktioner eller en nyputsad fasad.
Det är en del av det Talib och Shubhaa ger utrymme för. Och de gör det med en fierce närvaro och omsorg som inte kräver att något ska bli annorlunda för att få finnas-välkomnas-hyllas. De gör det med en medkänsla som rymmer oceaner. De ger utrymme för komplexitet, motsägelser, mörker och allt det där mänskliga som inte är särskilt attraktivt, färdigbearbetat eller enkelt att älska.
Jag älskar det här arbetet. Jag älskar förmågan att sjunka ned i mitt inre och lyssna efter mitt ordlösa vetande. Jag älskar att utforska hur närande närhet är. Jag älskar att inte behöva bli en bättre människa, men vara fortsatt villig att vara mer av den jag redan är. Jag har älskat detta sedan jag äntrade ett rum med Talib & Shubhaa för tio år sedan. Det rummet är en stor anledning till att jag blev retreatoholic. Inte för att jag behöver bli en bättre människa. Men för att jag har en orubblig och brinnande villighet att vara mer av den jag redan är. Och den intensiva sortens intimitet med mig själv, andra och livet som Path of Love erbjuder, är jag som besatt av.
Den här gången var det sju dagar. En vecka av kondenserade kärleksmöten.
Från mellanmjölk till dulce de leche, baby.
Tack Talib och Shubhaa för ännu en påminnelse om vad som blir möjligt när vi vågar möta oss själva och varandra på riktigt.
Med kärlek.
För kärlek.
Läs mer om Talib & Shubhaa's arbete här. Och fler Path of Love-retreats hittar ni här.